Blomman

Inför ett nytt år…

Det är så många jag vill tacka för att jag kommit så här
långt på vägen mot ljusare tider.

Alla vänliga ord och omtankar.

Tack till de skickliga kirurger som arbetade med mig i 7 timmar.

Ni kära nattsköterskor i Lund som vårdade mig då smärtan
slet i psyke och kropp, ni som haft tid att prata med mig när jag haft lågt
immunförsvar eller förstoppning. Ni som ringt och talat om mina värden på
neutrofilerna.

Tack Inger som alltid hade ett rart ord till övers för mig.

Så min underbara familj som hela tiden uppmuntrat mig på
olika sätt.

En make som försett mig med livsmedel och mediciner, som
kört mig till olika mottagningar för omläggningar blodprovstagningar och till
sjukhus. Du min käraste vad vore jag om dina omsorger inte burit mig.

Mina små barnbarn har jag fått ”träffa” genom skype. Det var
en otrolig upplevelse att få hålla i dem efter så lång tid. (7 månader)

Christina har ringt eller skypat var kväll. Tack för du
spelat Wordfeud och tränat mitt kom ihåg. Tack för all support. Tack Anna och Olle
för våra pratstunder.

Jag älskar er så hjärtat svämmar över.

Tack gode Gud för Christer min käraste, käraste livskamrat.
Du har fått stå ut med tårar och vredesutbrott.

Nu är vi här och minuterna tickar mot ett nytt år.

Sista cellgiftsbehandlingen fick jag i början av december.

Tack Ebon och Olle för uppmuntrande samtal och intresse för
oss. Det har värmt.

Ett bra och lyckligt år önskar jag er alla.

TACK!!!

Har under många dagar lyssnat till Sven-Edvin Saljes Dimmorna Lyfter. Christer läser

en god stund var dag. det familjeepos man får del av ger en bild av människans villkor

under en annan tidsperiod, men är ändå så allmängiltigt i sina beskrivningar av känslor

och det vi kallar oförätter.

Salje ger mig tröst och inblick i mitt eget liv. Min barndom kommer så nära.

Eftersom min morbror var gift med en släkting till Salje tillbringade jag många

sommarlov i Jämshög.Då visste jag inte mycket om honom. De sista åren har jag tagit

del av hans historiska skildringar och även olika berättelser om människor i olika

tidsskeden. Dimmorna lyfter har gett mig stunder att glömma min cancersjukdom

Vilken iakttagelseförmåga och människokännedom han har.

Vissa passager är glittrande pärlor!

Han talar mellan raderna som stora författare gör.

Tack christer för att du läser.

på onsdag börjar jag med cellgift

Vid datorn

Irene

Carin ville gärna höra om hur Törnrosa hade det. Så det blev som vanligt en improviserad saga. Denna gång om hur Rosa hade det när hon var så gammal som Carin är nu.

Lilla Clara lyssnar också.

I kväll är jag rejält trött. Men ringer Anna så blir det nog en söndagssaga i alla fall.

www.dolcemusica.net/filer/Lordagssagan.pdf

Irene (alias Memme)

Det var ett tag sen sist. Mycket oväntat har hänt. Jag är efter en stor operation

(högriskcancer) ganska mör och plockar dagarna en och en. Nu vill jag skriva små

berättelser till Carin och Clara. Skype är ett fantastiskt sätt att höras och synas på.

Ikväll väntar lördagssagan. Många är sjukhusbesöken efter den sju timmar långa

operationen. Jag är på gång att lära mig leva med stomi. Min underbara Christina ger

mig sin semester och finns med i allt! Hon är fantastisk. För att inte tala om Min

christer som sköter trädgården och följer mig överallt.

Varje kväll träffar jag mina barnbarn på skype.

Många behandlingar väntar framöver.Tack mina kära och Gud för att ni är med.

Länk till sagan

Det är stilla. Sommaren går mot sitt slut. Då upptäcker jag att mina favoriter

Finns inlagda på Christinas My Space. Orgeltonerna fyller mitt lilla rum och hela mig. Jag minns de allra första gångerna när jag satt i någon kyrkbänk i södra Sverige och sveptes med i de mäktiga klangerna. Bilder från olika sammanhang och tider passerade bakom mina slutna ögon.

Jag minns den andäktiga stämningen, glädjen över att veta att hon som spelade är vår dotter. Orgeln och Christina förmedlar gångna tiders tro på ett tillstånd av total hängivenhet i musiken.

Vid en lördagskonsert stod jag vid hennes sida intill orgeln. Så började hon spela utan att jag ens visste om det. Fingrarna rörde sig mjukt och naturligt över klaviaturerna utan att tveka. Musiken var så nära, den som spelade nästan som ett medium.. Så dök bilderna upp liksom nu på My Space. Musiken tar mig med till andra dimensioner. Bach ger mig tröst och förundran mitt i trötthet och sjukdom.

Lyssna och låt Dig följa med på de resor som finns laddade inom Dig. Blunda och våga ta emot budskapen som annars kan gå dig förbi i vår tids oroliga och hetsiga värld.

Tack för en stunds meditation kära Christina.

Så är jag tillbaka tillsammans med de som är mig nära.

Jag söker med blicken. Mammas och pappas värld är borta.

Träden grönskar men har inte vårdats av deras händer.

Somrarna som kantades av sjukdom och ålderdom är svåra att minnas.

Mest av allt vill jag komma ihåg pappas hand i min när vi gick längs ån eller

trallade hans visor i trädgården.

Lukten av mammas fantastiska fiskrätter som kittlade i näsan får mig att glömma det jag ser nu av det som var mitt barndomshem. Ingen varsam blomsterälskande varelse har sin boning där mer.

Du min skapande farfar som själv huggit ut alla stenar till de murar som ännu idag håller jorden på plats sitter där i mina drömmar och spelar de sånger som gjorde mina tidiga somrar så oförgömliga.

Idag har jag tagit farväl och nu återstår mina bilder jag har inpräntade ifrån alla de år då ni fanns för mig.

Kyrkogården var solig och leende. Ni stod bakom mig när jag satte ner vår lilla bukett.

Jag hörde pappas röst när han lite leende sa:- Kom ihåg att vinka till mig på slänten där jag satt när jag konfirmerades.

Min kära Christina körde långt idag. Solen hade nog lyst även om molnen hopat sig.

Min älskade man, min livskamrat, satt i baksätet . Han gav mig den bästa platsen.

Vi vandrade runt Hundsjön och mindes när vi som nygifta simmade längs bryggan.

Christina hade aldrig varit där.

Den lilla snåriga stigen ner till ”min”sommarsjö är nu betydligt bredare och används av ryttare.

Alma Rosenbergs barndomshem är borta och borta är de byggnader August Holmberg uppförde i början av !900-talet.

August Holmberg var Almas far. Han var en hembygdsivrare och står att läsa om om du söker på Google.

På dolcemusica.net vår hemsida står hur jag kom i kontakt med Alma.

Jag känner inget vemod bara att nu har jag sagt adjö till det som inte längre är det som fanns.

Det bär jag inom mig: somrarna när jag vilade ut från studierna och skötte trädgården från tidig morgon till sen kväll. Blommorna min mamma och jag satte i juni som små plantor,

Lejongap, sammetsblommor, begonior, dahlior, margueriter och petunier. Juli då pappa kom hem för att stanna några veckor och ställa upp stegen i körsbärsträdet, bada med oss barn,

Sjunga och spela, berätta sagor och få mamma att trolla fram de otroligaste rätter.

Hennes nystekta sill gick åt innan den nådde matbordet! Den var nyfångad. Pappa stod vid kajen i Karlshamn när båtarna kom in.

Vill du koppla av med ett Memory ska du gå in på vår hemsida. Du kan själv ställa in svårighetsgraden. Christina har tillverkat det med tanke på sin systers lilla tös vårt barnbarn.

Visst ska man gå där man lekt en gång som barn.

Nu god natt.

En stund av dagen var jag inne på Saljemuseets hemsida.

2009 besökte min make och jag tillsammans med vår dotter Christina den gamla skolan i Jämshög som idag innehåller möjligheter att lära känna Harry Martinssons och Sven Edvin Saljes författarskap.

Nu finns tillagt en video där de två kunniga och inspirerande personerna som lagt ner så mycket tid och intresse att bevara och föra vidare kunskapen om Harry Martinsson och Sven Edvin Saljes författarskap, redogör för hur det tog sig ut i de miljöer som skildras.

Min morbror bodde på Hantverkargatan och jag besökte ofta honom och hans fru under mina uppväxtår.

Salje får mig att minnas Jämshög som det var då. Hans personskildringar är så nära och levande.

Efter Bengt Bejmars ingående skildring av H. Martinssons uppväxt och samlande var jag nästan där allt utspelats och kände rysningar över människors brutala hanteringar av utsatta barn.

Min make läser högt för mig. Nu väntar en höst med nya uppläsningar.

21/7 2011

När jag var sexton år fick jag lära mig grunderna i de flesta tecknings- och målningstekniker. Under en hel sommar fick jag bo och lära hos konstnärinnan Alma Rosenberg-Åkesson på en liten gård utanför Malmö. Jag har burit detta med mig hela livet. Idag är jag 67 år. Jag målar och tecknar när jag träffar mitt barnbarn och min yngsta dotter. Till mitt barnbarn vill jag föra över glädjen i att skapa med färg och form. Vi gör det alltid tillsammans. Det är svårt att låta bli teckningspennan när vi träffar Christina (vår yngsta dotter). Hon inspirerar mig att rita med alla sina planeringar och upplägg när vi besöker henne. Att skapa i olika former och sätt är ett livselexir för mig. Jag iakttar alltid människors ansikten och kroppsspråk. Det säger mer än ord.

Se några av mina bilder på vår hemsida, www.dolcemusica.net.